Ensam!
JAg vet att jag har människor runt om mig som bryr sig, men jag kan bara inte ta och prata med dem om hur jag känner.. Jag vill inte ödsla deras tid med mina problem, känns så egoistiskt på något sätt, de har väl sina egna problem! Det är väl därför denna blog blir lite demprimerande just nu, det är det enda sätt som jag får ur mig saker iaf! Jag ser det väldigt positivt just nu iaf, jag vet hur jag VILL att mitt liv ska se ut, och jag kommer lyckas få det liv jag vill! Hermans barnsliga personlighet och hans elaka kommentarer hör inte hemma där, jag vill bara ha människor som älskar mig och jag dom runt mig, jag vill ha människor som jag kan ha roligt med, jag vill kunna ta det lugnt med goda vänner utan att sitta på helspänn för att det kanske blir liv i helvete för en lite fel kommentar! jag vill leva MITT liv, jag vill leva i frihet! Ibland får jag riktiga atacker, de kan se lite olika ut, ibland börjar jag storgråta rakt ut och ibland får jag bara en panikkänsla i kroppen och då kan jag ionte ens andas, det känns som det sitter något i halsen som gör att luften inte kommer förbi, hur hemskt som helst!! Jag har aldrig i mitt liv haft det såhär tidigare, inte ens när jag mådde som sämst med drogerna och allt det, det är när jag tänker på det som jag inser hur dåligt jag faktiskt mår för allt det här! Då var inte mitt liv värt mycket, men ändå så hade jag flera stunder när jag verkligen var lycklig. Jag får extremt dåligt samvete när jag tänker att jag inte är speciellt lycklig nu, jag menar jag har världens finaste barn då borde jag väl vara lycklig?? Men nej, jag är inte det, jag är otroligt tacksam för att jag fått just mina barn och dem förtjänar en lycklig mamma så när jag inte orkar kämpa för min egen skull så kommer jag kämpa för dem!
Vet hur det ska vara nu!
Jag har alltid i mitt och Hermans förhållande känt mig ensam och övergiven trots att vi bott och varit med varandra jämt, nu äntligen fattar jag varför! I ett förhållande ska man finnas för varandra, man ska kunna prata med varandra om sin dag och man ska kunna luta sig mot den andres axel om man bara behöver lite stöttning, om barnen är skit jobbiga en dag tex.
När jag försöker säga något till Herman så hör han aldrig vad jag säger, det kvittar vad jag pratar om, det kan vara barnen, min dag, vänner ja precis allt men han ignorerar och visar tydligt att han inte är intresserad, om jag behöver lite hjälp med barnen för jag haft dom själv hela dagen så startar han ett bråk. Det finns liksom inget som gör att det skulle hålla mellan oss. Till och med nu när jag försöker prata om typ boende och så för barnen så fjantar han till sig och stänger helt av, lyssnar inte alls och blir sen sur för att jag VILL prata... Jag blir galen, barnen behöver ju trygghet och stabilitet och det är inte lätt att ge när han inte ens vill prata om umgänge..
Går halvt som halvt sönder..
Jag upptäcker bara mer och mer varje gång jag går in på jäkla datorn, jag snokar ju inte ens, idag skulle jag enkelt bara söka efter en barnvagn till bebisen men så fort man hunnit skriva första bokstaven i sökfönstret så kommer ju massa historik upp. Vi har inte ens flyttat ifrån varandra har han verkligen så jävla bråttom? Jag könner att alla dessa år bara har varit slöseri med tid, eller jag har ju fått det finaste av allt, barnen! Men ibland önskar jag bara att jag haft exakt dessa barn fast med en annan pappa... Hemskt att tänka så men jag kan inte styra mina tankar just nu. Han är borta på fotboll nu, säger han iaf men han vart borta i 3 timmar nu så vem vet??
Längtar
Guud vad jag bara längtar tills den 25e nu! Jag vill flytta så fort som möjligt, jag vill slippa hans skitsaker som för mig bara står i vägen just nu, vill slippa allt som har med han att göra! Jag är faktiskt inte ett dugg ledsen egentligen att vi ska flytta isär, bara glad att vi äntligen tagit det steget. Jag vet ju själv att jag bara stannat i detta förhållande för barnens skull och för att jag inte trott på mig själv längre. Nu inser jag ju att det bästa för barnen är just att flytta, inte så bra för dom att se pappa och mamma bråka så mycket och se pappa så förbannad som bara han kan bli, nej då är det bättre att dom kanske får två bra föäldrar som inte bor med varandra. Herman har ju verkligen förändrats sen starten, jag föll ju för honom för han verkade vara världens snällaste kille och världens bästa pappa åt sina två barn. Men allt förändrades när jag väntade Nathalie, det var då han blev våldsam och hotfull för första gången, jag önskar att jag tagit mod till mig och gått redan då men det är ju lätt att vara efterklok! Jag kommer då garanterat inte göra om samma misstag ännu en gång, det vet jag säkert!!
1 års dagen
Idag fyllde min prins ett år, tiden bara rusar förbi och snart är han en finnig tonåring ;) Leo fick många fina presenter så det tackar vi mycket för!
Men som vanligt så var det inte en perfekt dag iaf som jag hade hoppats på, Herman jobbade natten till idag fast jag tyckte han skulle vara ledig så han skulle orka med dagen. Men han jobbade som sagt ändå, men när han kom hem så visade det sig att han inte endast hade jobbat, han hade druckit också så han kom hem full vid 05. Idag har han bara varit sur och trött, han har inte ens försökt att vara trevlig mot någon.
Jag blir så arg att han bara förväntar sig att jag ska ta hand om allt plus att hans andra barn är här, men träffar dom honom något alls typ? Nej för det är ju också mitt ansvar tydligen. Han åker innan dom lagt sig och bryr sig inte om att leka eller underhålla dom på dagen. Jag blir så trött på hans slapparsle, ska bli skönt att slippa honom! Han kan inte ens ställa upp på sin sons födelsedag liksom...
Instängd
Jag känner mig så fruktansvärt instängd, det har jag gjort alla år tillsammans med Herman, men det är först nu när jag är så nära att ta mig loss som det börjar bli outhärdigt! Jag kan knappt andas, det känns som någon har tagit stryptag om min hals så man bara får in ytte pytte lite luft! Jag ser mitt mål så nära nu och det får inte gå fel, men samtidigt så är jag faktiskt mer rädd nu än någonsin. Det första jag ska göra när jag är "fri" är att hitta tillbaka till mig själv, Herman tog det mest värdefulla ifrån mig, nämnligen min personlighet, min vilja och mitt mod. Jag har nu blivit en ösäker människa, känner mig som typ 5 år och jätteliten här på jorden. Men jag ska hitta tillbaka till den jag en gång var, den glada spralliga och självsäkra tjejen som stog för vad jag tyckte och kände! Det är så sjukt när jag ser tillbaka på allt, hur fan har jag klarat att hålla allt inom mig??? Jag känner nu att jag är så fruktansvärt sprickfärdig så det går inte längre, därför jag skriver av mig här!
Lönerords skydd
Nu har jag skaffat lösen på bloggen, det har jag gjort så att inte precis alla ska kunna läsa. Från och med nu kommer jag blotta mina tankar och känslor fullt ut, bloggen kommer nu vara ett ställe där jag kan skriva av mig när jag är i behov av det.
1 års kollen
I morse var Leo på 1 års koll. Han växer som han ska fast har är ju lite mindre än "normal" kurvan. BVC sköterskan tyckte vi skulle sluta med nattmål nu så han inte blir som Nathalie, ska börja redan ikväll. Får se mot kvällen om lillen får feber som han fick sist.
När jag kom innanför dörren när jag kommit hem hoppar Nathalie på mig och säger att hon vill ut och cykla på sin nya cykel så det var ju bara att gå ut igen det ;)
Bilden är från premiär turen igår.
Hösten
Herregud vad jag riktigt myser varje dag nu. Jag älskar hösten och vintern så mycket, tända ljus i mörkret och mysa ner sig i soffan under en filt med en kopp kaffe är ju livet. Jag är inte alls en sommar människa, alldeles för mycket värme för min del ;)
I år ska jag se till att åka lite bräda också, blev inget alls förra året jag hoppas det funkar trots bebismage.
Lite uppdatering!
Jag vet, evigheter sen sist jag bloggade men nu är jag på g igen :)
För dom som inte vet så ska jag och sambon separera, den 25 nov flyttar jag och barnen. Det blev även en liten suprise på vägen.. Efter vi bestämt oss för att flytta isär så visade det sig att jag var gravid igen, först var vi helt inne på abort men när vi såg hur långt gången jag var och att fostret redan hade armar, ben m.m så kunde vi inte, vi var helt överens om att behålla så nu ska jag alltså bli trebarns mamma ibörjan av maj.
Jag har även börjat plugga igen och det går bra med det. Jag kommer fortsätta plugga även när jag är mammaledig sen fast då bara 50%
Snart är min lilla skrutt 1 år, på lördag ska vi fira honom, galet hur fort det verkligen går!
