nathaliesochleosmamma

Jag känner mig så fruktansvärt instängd, det har jag gjort alla år tillsammans med Herman, men det är först nu när jag är så nära att ta mig loss som det börjar bli outhärdigt! Jag kan knappt andas, det känns som någon har tagit stryptag om min hals så man bara får in ytte pytte lite luft! Jag ser mitt mål så nära nu och det får inte gå fel, men samtidigt så är jag faktiskt mer rädd nu än någonsin. Det första jag ska göra när jag är "fri" är att hitta tillbaka till mig själv, Herman tog det mest värdefulla ifrån mig, nämnligen min personlighet, min vilja och mitt mod. Jag har nu blivit en ösäker människa, känner mig som typ 5 år och jätteliten här på jorden. Men jag ska hitta tillbaka till den jag en gång var, den glada spralliga och självsäkra tjejen som stog för vad jag tyckte och kände! Det är så sjukt när jag ser tillbaka på allt, hur fan har jag klarat att hålla allt inom mig??? Jag känner nu att jag är så fruktansvärt sprickfärdig så det går inte längre, därför jag skriver av mig här!