nathaliesochleosmamma

Om jag visste hur Herman skulle börja bete sig efter några år så hade jag aldrig blivit tillsammans med honom och jag hade absolut inte skaffat barn med honom! Han verkade då vara den mest underbara pappan som jag sett och var så otrolig med sina barn. Nu vill han helst inte ha med något av sina barn att göra känns det som.. Han bröt foten på nyår och har därför inte kunnat ha barnen alls, men igår var gipset av och han kan gå och allt sånt. Därför skulle barnen äntligen få sova hos honom, jag frågade om han kunde tänka sig att lämna dem på dagis på morgonen också eftersom han bor typ granne med båda barnens dagis, men det kunde han ju absolut inte göra, han ville även att jag skulle komma med barnen sent igår kväll för han tyckte det blev för jobbigt annars.. Jag lämnade då barnen vid 17.00 så han hade ca 1,5 timme med barnen på kvällen innan de somnade sen hämtade jag dem vid 07 i morse, jag pratade med honom efter jag lämnat barnen för att höra hur det hade gått och allt hade varit SÅÅÅ jobbigt och han hade sovit så dåligt. Stackars jävel tänkte jag då :P Sen pratade jag lite om hur vi skulle göra när bebisen kommer, eftersom jag helst vill kunna plugga lite iaf så om han kan tänka sig att vara pappaledig kanske 25% eller liknande, men han sa att eftersom han då måste hämta de andra barnen på dagis tidigt då så vill han inte det... Jag sa då att jag tyckte det var jättebra för alla barn att få lite pappatid eftersom de annars bor med mig och då säger han att han INTE ORKAR MED 3 barn??????!!! Jag frågade honom rätt ut varför fan han inte tänkt på det tidigare då och sett till så det inte blivit 3 barn och sa att nu är det lite för sent men han brydde sig inte så mkt, han sa bara att snart sticker han ju ändå till Norge och jobbar och sedan flytta dit helt... Jag orkade inte prata mer utan sa att han gör som han vill, men att det är riktigt tråkigt för barnen... Han ska alltså flytta till Norge, han lämnar mig ensam med våra barn för han inte ORKAR med tre barn sen kommer han göra allt i sin makt för att jag aldrig ska få flytta härifrån, eftersom han vet att jag vill flytta närmare släkt och vänner men det kommer han som sagt inte tillåta, han tycker inte att jag någonsin behöver en pause, jag ska klara alla barn dygnet runt och alla dagar varje år. Jag älskar mina barn och jag vill vara med dem, men någongång behöver man hämta andan också för att kunna vara en så bra mamma som möjligt. Sen tänker jag på lilla Nathalie, hon som beundrar sin pappa mer än någon annan, hon vill vara med honom jämt och han anser att hon bara är jobbig?? Snacka om att det gör ont i mammahjärtat, vad ska jag säga till henne? Jag vill inte säga något negativt alls om hennes pappa, för jag VILL att hon ska älska honom, beundra honom men jag önskar bara att han kände lika för henne... Varje gång hon ser honom springer hon fram och kramar om honom och ofta bryr han sig inte det minsta, han lyssnar inte ens när hon pratar, han ignorerar henne helt... Hur fan kunde det bli såhär??? Han var ju inte sådan här förr, har han bara spelat att vara en bra pappa i dessa år men nu tröttnat? Såhär är han mot alla barn nu, även Bella och Vanessa, de vill inte ens längre till honom, de vill vara hos sin mamma jämt. Jag förstår dem men det är fel, det ska inte behöva vara så!!!! Fan alltså!!!

Jag känner att jag nu kommit en lång väg! Jag har nu insett att vad jag än gör så kommer aldrig Herman att förändras, vi kan ha några jättebra dagar när vi sammarbetar hur väl som helst men om jag endast råkar ställa en enda fråga fel eller liknande så blir han gamla Herman igen så nu lägger jag mig inte i något alls om det inte handlar om barnen, han får helt enkelt sköta sitt nu. Jag kommer strunta i om hans pengar inte räcker till för han planerat dåligt, jag struntar i om han inte kommer upp till något möte på morgonen, jag struntar i om han har ätit och nu kan jag faktiskt ärligt säga att jag till och med struntar i om han hittar någon ny! Det enda jag vill är att han lägger ner med att titta åt alla 18 åringar, inte för att det är fel med att han hittar någon yngre egentligen, men är en 18 åring redo för en snart 5 barns pappa? Jag vill att han tar ett sådant stort ansvar så han iaf hittar någon som kan umgås med barn och är vuxen nog att förstå att alla människor har ett ansvar om det är barn inblandade. Jag kommer iaf inte träffa någon på bra länge, jag har planer för mig och barnen, när den minsta som kommer i maj är 1,5 år så ska jag ta med mig dem ut och resa och ha det mysigt, bara jag och barnen. Vi ska ta hand om oss och jag ska fira att den värsta bebistiden är förbi ;) Efter det KANSKE jag är redo att träffa någon, men det vet man ju inte heller.. På torsdag ska jag förresten på RUL, då får vi se vem som gömmer sig i magen! Ska bli spännande, Nina ska följa med och hålla hand :)

JAg vet att jag har människor runt om mig som bryr sig, men jag kan bara inte ta och prata med dem om hur jag känner.. Jag vill inte ödsla deras tid med mina problem, känns så egoistiskt på något sätt, de har väl sina egna problem! Det är väl därför denna blog blir lite demprimerande just nu, det är det enda sätt som jag får ur mig saker iaf! Jag ser det väldigt positivt just nu iaf, jag vet hur jag VILL att mitt liv ska se ut, och jag kommer lyckas få det liv jag vill! Hermans barnsliga personlighet och hans elaka kommentarer hör inte hemma där, jag vill bara ha människor som älskar mig och jag dom runt mig, jag vill ha människor som jag kan ha roligt med, jag vill kunna ta det lugnt med goda vänner utan att sitta på helspänn för att det kanske blir liv i helvete för en lite fel kommentar! jag vill leva MITT liv, jag vill leva i frihet! Ibland får jag riktiga atacker, de kan se lite olika ut, ibland börjar jag storgråta rakt ut och ibland får jag bara en panikkänsla i kroppen och då kan jag ionte ens andas, det känns som det sitter något i halsen som gör att luften inte kommer förbi, hur hemskt som helst!! Jag har aldrig i mitt liv haft det såhär tidigare, inte ens när jag mådde som sämst med drogerna och allt det, det är när jag tänker på det som jag inser hur dåligt jag faktiskt mår för allt det här! Då var inte mitt liv värt mycket, men ändå så hade jag flera stunder när jag verkligen var lycklig. Jag får extremt dåligt samvete när jag tänker att jag inte är speciellt lycklig nu, jag menar jag har världens finaste barn då borde jag väl vara lycklig?? Men nej, jag är inte det, jag är otroligt tacksam för att jag fått just mina barn och dem förtjänar en lycklig mamma så när jag inte orkar kämpa för min egen skull så kommer jag kämpa för dem!

Jag upptäcker bara mer och mer varje gång jag går in på jäkla datorn, jag snokar ju inte ens, idag skulle jag enkelt bara söka efter en barnvagn till bebisen men så fort man hunnit skriva första bokstaven i sökfönstret så kommer ju massa historik upp. Vi har inte ens flyttat ifrån varandra har han verkligen så jävla bråttom? Jag könner att alla dessa år bara har varit slöseri med tid, eller jag har ju fått det finaste av allt, barnen! Men ibland önskar jag bara att jag haft exakt dessa barn fast med en annan pappa... Hemskt att tänka så men jag kan inte styra mina tankar just nu. Han är borta på fotboll nu, säger han iaf men han vart borta i 3 timmar nu så vem vet??

Guud vad jag bara längtar tills den 25e nu! Jag vill flytta så fort som möjligt, jag vill slippa hans skitsaker som för mig bara står i vägen just nu, vill slippa allt som har med han att göra! Jag är faktiskt inte ett dugg ledsen egentligen att vi ska flytta isär, bara glad att vi äntligen tagit det steget. Jag vet ju själv att jag bara stannat i detta förhållande för barnens skull och för att jag inte trott på mig själv längre. Nu inser jag ju att det bästa för barnen är just att flytta, inte så bra för dom att se pappa och mamma bråka så mycket och se pappa så förbannad som bara han kan bli, nej då är det bättre att dom kanske får två bra föäldrar som inte bor med varandra. Herman har ju verkligen förändrats sen starten, jag föll ju för honom för han verkade vara världens snällaste kille och världens bästa pappa åt sina två barn. Men allt förändrades när jag väntade Nathalie, det var då han blev våldsam och hotfull för första gången, jag önskar att jag tagit mod till mig och gått redan då men det är ju lätt att vara efterklok! Jag kommer då garanterat inte göra om samma misstag ännu en gång, det vet jag säkert!!

Jag känner mig så fruktansvärt instängd, det har jag gjort alla år tillsammans med Herman, men det är först nu när jag är så nära att ta mig loss som det börjar bli outhärdigt! Jag kan knappt andas, det känns som någon har tagit stryptag om min hals så man bara får in ytte pytte lite luft! Jag ser mitt mål så nära nu och det får inte gå fel, men samtidigt så är jag faktiskt mer rädd nu än någonsin. Det första jag ska göra när jag är "fri" är att hitta tillbaka till mig själv, Herman tog det mest värdefulla ifrån mig, nämnligen min personlighet, min vilja och mitt mod. Jag har nu blivit en ösäker människa, känner mig som typ 5 år och jätteliten här på jorden. Men jag ska hitta tillbaka till den jag en gång var, den glada spralliga och självsäkra tjejen som stog för vad jag tyckte och kände! Det är så sjukt när jag ser tillbaka på allt, hur fan har jag klarat att hålla allt inom mig??? Jag känner nu att jag är så fruktansvärt sprickfärdig så det går inte längre, därför jag skriver av mig här!