Vet hur det ska vara nu!
Jag har alltid i mitt och Hermans förhållande känt mig ensam och övergiven trots att vi bott och varit med varandra jämt, nu äntligen fattar jag varför! I ett förhållande ska man finnas för varandra, man ska kunna prata med varandra om sin dag och man ska kunna luta sig mot den andres axel om man bara behöver lite stöttning, om barnen är skit jobbiga en dag tex.
När jag försöker säga något till Herman så hör han aldrig vad jag säger, det kvittar vad jag pratar om, det kan vara barnen, min dag, vänner ja precis allt men han ignorerar och visar tydligt att han inte är intresserad, om jag behöver lite hjälp med barnen för jag haft dom själv hela dagen så startar han ett bråk. Det finns liksom inget som gör att det skulle hålla mellan oss. Till och med nu när jag försöker prata om typ boende och så för barnen så fjantar han till sig och stänger helt av, lyssnar inte alls och blir sen sur för att jag VILL prata... Jag blir galen, barnen behöver ju trygghet och stabilitet och det är inte lätt att ge när han inte ens vill prata om umgänge..
