Min härliga bebis är borta..
Hon är ju helt galen! Hon skriker, slåss, har sönder saker, skallar golv, människor, hon hoppar från bord och klättrar upp till tvn för att slå den också!, hon springer runt runt och bara skriker allt hon kan, hon väcker lillebror för att hon tycker det är roligt när han gråter... Hon får utbrott när kläder ska på/av.
Sen när vi är ute så ska hon absolut inte åka vagn längre, men kan hon hålla hand? NEJ, kan hon gå samma väg som vi går? NEJ! Hon ska gå sin egen lilla väg och skriker och slänger sig när hon inte får som hon vill!!!
GAAAH jag blir snart helt galen! Psyket nästa för mig!
Dom som har barn och som jag frågat om detta, hur länge det här sitter i, dom svara bara "tills dom är 18 och flyttar hemifrån"
Vad tusan ska man göra? Jag hoppas att det blir lite lite bättre när Leo blir lite större och dom kan leka med varandra, men det kan ju lika gärna gå åt andra hållet, att det blir 2 moster ist för ett här hemma ;)
Ojojoj, tänk att en sån liten kan få en att bli så galen samtidigt som jag ibland får ett hysteriskt skrattanfall när hon hittar på ngt nytt för jag bara älskar henne så jävla mycket!
Va jobbigt!! Undra vad det kan bero på då.. Hoppas det blir bättre snart :) fin blogg förresten. Kram
Det lät riktigt jobbigt. Vad är det för sjukdom ni misstänker?
Ush det där lät riktigt jobbigt.
2 års trots?
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=44&Trots
Oj vad jag känner igen det här! Du kan vara lugn det är helt normalt och kallas trotsålder;) Det är nu ditt föräldrarskap sätts på prov och det är dags att visa henne var gränserna går. För det är det hon vill. Hon vill att du ska tala om för henne vad som är rätt och fel. Gränser skapar trygghet och det är inte "elakt" av dig på något sätt. Snarare tvärtom. Ett tips bara: Var konsekvent!!! Oavsett hut mkt hon skiker. För viker du dig det minsta, vet hon det till nästa gång att "med lite skrik så får jag som jag vill tillslut"!!
Lycka till!
/Emelie, mamma till Agnes och lilla Pyret i magen.
Är ju jättesvårt at få någon förståelse hur "illa" det är. Men det KAN vara så att det är högst normalt. Vad jag förstår är ungen 1,5 år någonting!?
När Ville var i den åldern var han helt omöjlig. Det gick inte att få någon som helst fason på honom. Nu när han är 2,5 år är det betydligt lättare att handskas med honom. Man kan prata, han börjar förstå man kan resonera lite med honom osv. Hoppas och tror att allt är normalt och att det går över.
Men kanske är det extra viktigt med rutiner, uppmuntran till lugna lekar, läsa böcker osv.
Lycka till!
Det var jag som skrev ovan
Sådär är det här hemma också, är värre när de inte vart på dagis på ett tag för de får nog inte tillräcklig stimulering här hemma som på dagis för där är det ju fullt ös hela tiden. Men visst blir man tokig och jag kan ju inte påstå att det blir bättre när den lille är större, jag vet ju hur det är ;) haha. Man vill bara flytta hemifrån!!
Trotsålder :) Min dotter på 2 år är ungefär lika, det går över :)
Ja det tycker jag, det är verkligen värt det :) Det är bara att fråga om du vill ha något fototips eller liknande framöver :)
Håller med ovanstående om att det är trotsåldern det handlar om. Det är som allra värst när dom blir tre år men sedan blir det stadigt bara bättre, men det är nu det är som allra viktigast att sätta gränser! Var tydlig och konsekvent, men det där med att väcka lillebror kan vara en sväng av svartsjuka, eftersom hon är van vid att vara minst annars. Men oroa dig inte... Snart leker dom tillsammans, även om dom kommer ryka ihop då och då... :)
